Någon går därute eller Steg i natten (Henri Bencolin 1)

Tema-serien 1966

Någon går därute (Tema serien 1966) eller Steg i natten (Fredborgs 1946) , eller som den heter på originalspråk It walks by night, av John Dickson Carr publicerades 1930 och är den första romanen med Henri Bencolin som huvudperson. (Han hade skrivit fem noveller om Henri Bencolin på 20-talet.)


M Henri Bencolin, rannsakningsdomare och chef för polisen i Paris beskrivs i början av boken (1966) såhär:

"Till att börja med (och det har andra hållit med mig om ) fick man ett intryck av sympati och aktning. Man kände att man kunde berätta vad som helst för honom, hur dumt det än lät, och att varken skulle bli förvånad eller få lust att skratta åt en. Sedan studerade man hans ansikte som han höll vänt lite åt sidan - de tunga, halvt slutna ögonlocken, samtidigt granskande, gäckande och fördragsamma under de krökta ögonbrynen, och den mörkt beslöjade blicken i själva ögonen. Han hade en smal örnnäsa, omgiven av djupa fåror som fortsatte förbi munnen. Ett svagt leende förlorade sig i enliren mustasch och ett spetsigt svart skägg - det svarta håret som var benat i mitten och tvinnat uppåt som horn började bli grått."

Fredborg 1946

Liksom John Dickson Carrs två andra detektiver, Sir Henry Merrivale och Dr Gideon Fell,  framstår han som något excentrisk men har en helt egen stil.

Handlingen berättas av Jeff Marle som trots att han berättar, är väldigt osynlig i boken. Det framgår att han, liksom hans far är god vän med Bencolin och att Bencolin mer eller mindre bett honom komma till Paris för ett pågående fall. Jeff Marle är inte till någon större hjälp utan det känns mer som om Bencolin behöver någon att spegla sig i, att visa upp sig för. Jeff Marle är förstås också full av beundran och beskriver Bencolins lösning av fallet som "ett mästerverk av analytiskt resonemang".

Originalutgåvan

Jag känner mig lite kluven, å ena sidan tyckte jag att den bitvis var ganska tråkig och lite trögläst men å andra sidan så innehåller den en hel del som tilltalar mig och som gjorde att jag ändå liksom kapitulerade till sist.




Förutom att handlingen utspelar sig i Paris finns det en sorts likhet med Fred Vargas böcker om kommissarie Adamsberg i det att det är en ganska surrealistisk, makaber och otäck historia med en del till synes mystiska inslag.  Redan från första början får vi höra talas om en varulv...Det finns tydliga referenser till Edgar Allan Poe och hans sällsamma historier, och sånt är ju alltid roligt. Även Alice i Underlandet spelar en liten roll.

Paris. Hertigen av Savigny svävar i livsfara. Vackra kvinnor. Spektakulärt mord i slutet rum. Regn och storm. Fuktdrypande källare. En iskall hand...

   

M Bencolin - illustration av Bertil Bull Hedlund 

Faktiskt var det så att jag nästan var tvungen att börja om från början när jag kommit till slutet för då fick tidigare antydningar och till synes oväsentliga påpekanden sin förklaring.

På många sätt tycker jag nog att utgåvan från 1946 är bättre. Jag tycker översättningen är bättre och sen har den ju helt oemotståndliga illustrationer.  Nedan finns innehållsförteckningarna så får ni en liten bild av skillnaderna.


Någon går därute får ändå bara D D D eftersom den inte känns riktigt färdig på något vis. Den är ju också den första publicerade romanen av John Dickson Carr.

1966

1946

Nog är "I de dunkla gemaken" roligare än "I de mörka rummen" och
"Ett rendez-vous med maskarna" bättre än "Möte med maskarna"?

Den första illustrationen i 1946 års utgåva sätter också liksom tonen rätt.

1946

Åttan i svärd (Gideon Fell 3)

Svenska originalutgåvan 1967

Bokens titel och baksidestext utlovar mer än den håller. Den här, tredje boken med Dr Gideon Fell, gavs ut 1934 men publicerades i Sverige först 1967.

Så här står det "Biblioteket vilade i en grönaktig skymning därför att trädgården utanför var så lummig. Framåtlutad över skrivbordet låg den döde, skjuten med sin egen revolver, och under hans fingrar stack ett kort fram - åttan i svärd, det kort som symboliserar den dömande rättvisan i den mystiska tarokleken. 'Jag skall inte lämna någon möda såsrad för att få möta en mördare som känner till svärdsåttan' säger dr Gideon Fell och kastar en flik av capen över axeln som en rövare. Och i sinom tid blir mötet av. Men först får vi träffa en poltergeist som kastar ett bläckhorn i ansiktet på kyrkoherden, en biskop som fuskar i kriminologi och någon gång åker nedför ledstänger, en oljig amerikanare med skottsäker väst och en hög andra typer, en del lömska, en del roliga och några båda delarna"


Den innehåller alltså visserligen typiska John Dickson Carr - ingredienser: poltergeist, tarotkort, mystiskt mord i låst rum, besynnerliga beteenden och excentriska personer, men ganska lite av doktorn själv.

Jag tycker den är en ganska trist historia och den får därför bara D D 

Amerikanska originalutgåvan 1934

Hattmysteriet (Gideon Fell 2)

Hattmysteriet, eller The mad hatter mystery är John Dickson Carrs andra bok om Gideon Fell och  kom ut 1933. Det är den andra boken i serien och inte alls lika bra som den första.

Dr Gideon Fell

Den utspelar sig i tiden åtta månader efter händelserna i Häxgropen. Gideon Fell, "större och tjockare än någonsin, och Rampole befinner sig i London. Scotland Yard har bett om hjälp med ett fall rörande ett stulet mycket värdefullt manuskript av Edgar Allan Poe. Samtidigt stjäl någon hattar på ett helt galet sätt och tidningarna driver med polisen.


En man hittas död på trappan till Traitors Gate i Towern i London och frågetecknen hopar sig. Som vanligt blir  det mycket förvecklingar, infall och konstiga händelser innan Dr Fell presenterar lösningen för oss. Slutet är märkvärdigt - jag ska inte avslöja något men jag har läst att det väckte ett viss uppseende.

Den är rolig och det är alltid trevligt att befinna sig i London. Towern är en spännande och mystisk plats men jag saknade det där kusliga och läskiga som brukar vara en del av John Dickson Carrs romaner.



Gideon Fell är,trots att han är huvudpersonen lite osynlig i den här boken. Det är klart, han grymtar, frustar och pustar och utlägger sig om både det ena och det andra men är ändå inte riktigt i högform.

Hattmysteriet får faktiskt därför bara D D D 

Traitors Gate

Häxgropen (Gideon Fell 1)

Häxgropen eller Hag´s Nook är John Dickson Carrs första bok med den excentriske Dr Gideon Fell som deckare.

Amerikanen Tad Rampole är på besök i England och ska träffa Dr Fell som bor i den mycket engelska byn Chatterham tillsammans med sin närsynta och därför klumpiga hustru. I Chatterham ligger också ett gammalt fängelse som byggts runt en häxgrop - en plats där man förr i tiden hängde häxor.

Fängelset ligger på familjen Starberths ägor och enligt gammal sed måste den äldste sonen för att få ärva marken gå till Kommendantens Rum i fängelset på kvällen när han fyller 25 år och vistas där en timme. Ingen vet vad som finns där men traditionen säger att medlemmarna av familjen Starberth dör av bruten nacke. Nu är det dags för födelsedag igen...

Romanen är full av dimmiga hedar, regniga nätter, koleraepidemier, vallgravar med döda fångar, mystiska ljussken och så öl och te förstås.

John Dickson Carr var amerikan, men älskade England - och det märks, i hans beskrivningar av landskap, karaktärer och brittiska egenheter men också i hela hans författande. Han är dessutom väldigt rolig.

I förordet till Häxgropen skriver Antony Boucher att "Den unge Carrs berättarkonst har påverkats från många håll: GK Chesterton (fyndighet och paradoxer), Montague Rhodes James (djupgående historiska kunskaper och sällsam kuslighet), P G Woodhouse (en sund smak för dråpliga situationer)... "

Det sammanfattar bra vad som utmärker John Dickson Carrs böcker -roliga, fyndiga och fulla av paradoxer (slutna rum t.ex), historiska kunskaper, kuslighet, ibland nästan gränsande till skräck, allt med en alldeles egen stil.

Jag hade glömt hur otroligt roligt det är att läsa John Dickson Carr! Idag har jag suttit uppkrupen under en filt med en rykande tekopp bredvid mig och bara njutit.

Härgropen får D D D D D (av fem möjliga)

Dr Gideon Fell presenteras

Hag´s Nook  (Häxgropen) är den första boken med dr Gideon Fell. Första gången vi träffar honom sitter han i sitt arbetsrum/bibliotek "som hämtat ur en Dickensroman". Ekbjälkar i taket,enorma ekbokhyllor och slipade glasrutor där man fick "en känsla av att i detta rum var alla böckerna ens vänner".
Gideon Fell är inte alltför gammal, mycket tjock och går i regel stödd på två käppar. Han har ett stort huvud med yvigt svart hår med vita strimmor och ett brett och runt och rödblommigt ansikte. Han har glasögon på ett brett svart band.

Första svenska utgåvan 1966

Han "känner till mera om obskyra, onyttiga och fascinerande ting än någon annan jag har träffat" säger hans vän professor Melson och tillägger "han älskar militärorkestrar, melodramer, öl och tårtkastningsfilmer, han är en stor gammal pojke och ni kommer att tycka om honom"

Han är gift och han röker cigarr. Han är oftast iklädd hatt. Han är vetenskapsman och forskar för sitt stora verk "Dryckesseder i England sedan forntiden."