Någon går därute eller Steg i natten (Henri Bencolin 1)

Tema-serien 1966

Någon går därute (Tema serien 1966) eller Steg i natten (Fredborgs 1946) , eller som den heter på originalspråk It walks by night, av John Dickson Carr publicerades 1930 och är den första romanen med Henri Bencolin som huvudperson. (Han hade skrivit fem noveller om Henri Bencolin på 20-talet.)


M Henri Bencolin, rannsakningsdomare och chef för polisen i Paris beskrivs i början av boken (1966) såhär:

"Till att börja med (och det har andra hållit med mig om ) fick man ett intryck av sympati och aktning. Man kände att man kunde berätta vad som helst för honom, hur dumt det än lät, och att varken skulle bli förvånad eller få lust att skratta åt en. Sedan studerade man hans ansikte som han höll vänt lite åt sidan - de tunga, halvt slutna ögonlocken, samtidigt granskande, gäckande och fördragsamma under de krökta ögonbrynen, och den mörkt beslöjade blicken i själva ögonen. Han hade en smal örnnäsa, omgiven av djupa fåror som fortsatte förbi munnen. Ett svagt leende förlorade sig i enliren mustasch och ett spetsigt svart skägg - det svarta håret som var benat i mitten och tvinnat uppåt som horn började bli grått."

Fredborg 1946

Liksom John Dickson Carrs två andra detektiver, Sir Henry Merrivale och Dr Gideon Fell,  framstår han som något excentrisk men har en helt egen stil.

Handlingen berättas av Jeff Marle som trots att han berättar, är väldigt osynlig i boken. Det framgår att han, liksom hans far är god vän med Bencolin och att Bencolin mer eller mindre bett honom komma till Paris för ett pågående fall. Jeff Marle är inte till någon större hjälp utan det känns mer som om Bencolin behöver någon att spegla sig i, att visa upp sig för. Jeff Marle är förstås också full av beundran och beskriver Bencolins lösning av fallet som "ett mästerverk av analytiskt resonemang".

Originalutgåvan

Jag känner mig lite kluven, å ena sidan tyckte jag att den bitvis var ganska tråkig och lite trögläst men å andra sidan så innehåller den en hel del som tilltalar mig och som gjorde att jag ändå liksom kapitulerade till sist.




Förutom att handlingen utspelar sig i Paris finns det en sorts likhet med Fred Vargas böcker om kommissarie Adamsberg i det att det är en ganska surrealistisk, makaber och otäck historia med en del till synes mystiska inslag.  Redan från första början får vi höra talas om en varulv...Det finns tydliga referenser till Edgar Allan Poe och hans sällsamma historier, och sånt är ju alltid roligt. Även Alice i Underlandet spelar en liten roll.

Paris. Hertigen av Savigny svävar i livsfara. Vackra kvinnor. Spektakulärt mord i slutet rum. Regn och storm. Fuktdrypande källare. En iskall hand...

   

M Bencolin - illustration av Bertil Bull Hedlund 

Faktiskt var det så att jag nästan var tvungen att börja om från början när jag kommit till slutet för då fick tidigare antydningar och till synes oväsentliga påpekanden sin förklaring.

På många sätt tycker jag nog att utgåvan från 1946 är bättre. Jag tycker översättningen är bättre och sen har den ju helt oemotståndliga illustrationer.  Nedan finns innehållsförteckningarna så får ni en liten bild av skillnaderna.


Någon går därute får ändå bara D D D eftersom den inte känns riktigt färdig på något vis. Den är ju också den första publicerade romanen av John Dickson Carr.

1966

1946

Nog är "I de dunkla gemaken" roligare än "I de mörka rummen" och
"Ett rendez-vous med maskarna" bättre än "Möte med maskarna"?

Den första illustrationen i 1946 års utgåva sätter också liksom tonen rätt.

1946

Inför Gaudy Night

Jag håller på med Gaudy Night, eller Kamratfesten, som den heter på svenska, av Dorothy L Sayers. Den bästa deckaren i akademisk miljö någonsin har det sagts.

Den kom ut 1935 och är den tredje romanen där deckarförfattarinnan Harriet Vane är med, förutom Lord Peter Wimsey förstås.  

Den utspelar sig i Oxford och jag hittade en sida med bilder från Oxford utifrån Gaudy Night. HÄR är den. Harriet Vane återvänder till sitt gamla college Shrewsbury College för att delta i den årliga Gaudy festen. Här skulle vi väl säga Alumni-fest kanske, en fest för före detta studenter alltså.




                                                                                         




Det här (till höger) är den upplaga som jag läste när jag var sisådär 13-14 år. Det var väl då min anglofila deckarkärlek grundlades....

Jag har varit i Oxford ett par gånger och ska dit igen i maj så det passar extra bra att få lite Oxford- känsla redan nu.

Här (vänster) är Christ Church College som min man tillhörde och där jag bodde då jag var på besök.
Och nedan är en vy över Oxford.

Från UneekDollDesigns på Etsy kan man köpa sig en alldeles egen Dorothy L Sayers. 

                                                                                   

Thou shell of death - Nigel Strangeways 2

Tja, mord i slutna rum, excentriska karaktärer, lantgods och annat typiskt brittiskt från tiden, den gavs ut 1936.

Lord Marlinworth, assistant-commissioner till Scotland Yard, ska tillsammans med sin fru åka till Chatcombe över jul. De har nyligen hyrt ut the Dower House på ägorna till det berömda flygaresset Fergus O´Brien. O´Brien har bett om hjälp eftersom han fått hotbrev och Lord Marlinworth ber sin brorson Nigel Strangeways att ta sig an detta.

Nigel Strangeways åtar sig uppdraget och följer med till Chatcombe. Förutom Fergus O´Brien bor också dennes betjänt Bellamy i the Dower House och därutöver kommer tillresta gäster. Gästerna består av Georgia Cavendish, upptäcktsresande och äventyrare, hennes bror Edward Cavendish, "something in the city", En mr Knott-Slotman som driver en club, Philip Starling, lärare på All Saints och Lucilla Thrale.

Som väntat avbryts julfirandet av ond bråd död och superintendent Bleakley tillkallas. Tillsammans försöker de lösa mysteriet och nysta i alla trådar.

Det är en pratig roman. Det pratas, berättas och konverseras hela tiden och det gör den lite tråkig, även om konversationen bitvis är ganska. Det märks att Nicholas Blake (Cecil Day-Lewis) skrev lyrik och tycker om att leka med ord. Själva titeln visar sig faktiskt vara en ordvits (och ledtråd).  Romanen har lite pojkaktig äventyrsroman över sig ibland som egentligen inte tilltalar mig, även om det är lite charmigt.

Det är inte så mycket julstämning i den som jag hade hoppats men den var helt ok att fördriva tiden med även om den inte är en av mina favoriter.

Den får D D D  

Nigel Strangeways presenteras

Nicholas Blake skrev 20 detektivromaner under åren 1935

- 1968.

Hans riktiga namn var Cecil Day-Lewis och under sitt eget namn skrev han främst poesi. Han föddes i Irland 1904 men växte upp i London. (Han är för övrigt pappa till skådespelaren Daniel Day-Lewis.)















I alla romaner utom fyra är huvudpersonen och deckaren den unge poeten Nigel Strangeways. Nigel Strangeways är gentleman, poet och amatördetektiv. Hans farbror är polischef vid Scotland Yard och ber om hjälp med kniviga fall då och då.

W H Auden

Det sägs att Nicholas Blake tänkte sig Nigel Strangeways som poetenW H Auden.

Nigel Strangeways är rolig, intelligent, beläst och en väldigt  trevlig. bekantskap.

Han befinner sig dessutom ofta i härligt nuförtiden otidsenliga mycket brittiska miljöer.

Åttan i svärd (Gideon Fell 3)

Svenska originalutgåvan 1967

Bokens titel och baksidestext utlovar mer än den håller. Den här, tredje boken med Dr Gideon Fell, gavs ut 1934 men publicerades i Sverige först 1967.

Så här står det "Biblioteket vilade i en grönaktig skymning därför att trädgården utanför var så lummig. Framåtlutad över skrivbordet låg den döde, skjuten med sin egen revolver, och under hans fingrar stack ett kort fram - åttan i svärd, det kort som symboliserar den dömande rättvisan i den mystiska tarokleken. 'Jag skall inte lämna någon möda såsrad för att få möta en mördare som känner till svärdsåttan' säger dr Gideon Fell och kastar en flik av capen över axeln som en rövare. Och i sinom tid blir mötet av. Men först får vi träffa en poltergeist som kastar ett bläckhorn i ansiktet på kyrkoherden, en biskop som fuskar i kriminologi och någon gång åker nedför ledstänger, en oljig amerikanare med skottsäker väst och en hög andra typer, en del lömska, en del roliga och några båda delarna"


Den innehåller alltså visserligen typiska John Dickson Carr - ingredienser: poltergeist, tarotkort, mystiskt mord i låst rum, besynnerliga beteenden och excentriska personer, men ganska lite av doktorn själv.

Jag tycker den är en ganska trist historia och den får därför bara D D 

Amerikanska originalutgåvan 1934

Hattmysteriet (Gideon Fell 2)

Hattmysteriet, eller The mad hatter mystery är John Dickson Carrs andra bok om Gideon Fell och  kom ut 1933. Det är den andra boken i serien och inte alls lika bra som den första.

Dr Gideon Fell

Den utspelar sig i tiden åtta månader efter händelserna i Häxgropen. Gideon Fell, "större och tjockare än någonsin, och Rampole befinner sig i London. Scotland Yard har bett om hjälp med ett fall rörande ett stulet mycket värdefullt manuskript av Edgar Allan Poe. Samtidigt stjäl någon hattar på ett helt galet sätt och tidningarna driver med polisen.


En man hittas död på trappan till Traitors Gate i Towern i London och frågetecknen hopar sig. Som vanligt blir  det mycket förvecklingar, infall och konstiga händelser innan Dr Fell presenterar lösningen för oss. Slutet är märkvärdigt - jag ska inte avslöja något men jag har läst att det väckte ett viss uppseende.

Den är rolig och det är alltid trevligt att befinna sig i London. Towern är en spännande och mystisk plats men jag saknade det där kusliga och läskiga som brukar vara en del av John Dickson Carrs romaner.



Gideon Fell är,trots att han är huvudpersonen lite osynlig i den här boken. Det är klart, han grymtar, frustar och pustar och utlägger sig om både det ena och det andra men är ändå inte riktigt i högform.

Hattmysteriet får faktiskt därför bara D D D 

Traitors Gate

Början

Mitt Bibliotek

Jag vet inte riktigt när det började. Jag vet att jag var fem år när jag läste mig läsa, men det dröjde väl i alla fall några år innan jag upptäckte detektivromanerna. Jag minns att jag i tioårsåldern läste Agatha Christie och före det hade jag ju slukat alla Fem-böckerna av Enid Blyton. Jag tror det var där  jag präglades som deckarläsare och anglofil. Genom åren har jag fortsatt att läsa deckare, kriminalromaner och mycket annat och jag har alltid haft en särskild plats i bokhjärtat för deckaren från 30-, 40- och 50-talet och företrädesvis de brittiska förstås men även de svenska från samma tid.

Ett måste för deckarläsare!

I höstas läste jag den utomordentligt intressanta boken The Golden Age of Murder av den brittiske deckarförfattaren Martin Edwards och fick plötsligt lust att läsa mina gamla favoriter igen. Jag vet inte riktigt i vilken ordning eller med vem jag ska börja.

Jag vet inte riktigt heller hur bloggen kommer att utveckla sig, kanske kommer det att finnas listor, bibliografier och annat - men det finns redan så väldigt många bra som man kan hänvisa till. Jag tror att bloggen helt enkelt får bli min högst personliga samling av sådana mord som finns i mitt bibliotek.