Någon går därute eller Steg i natten (Henri Bencolin 1)

Tema-serien 1966

Någon går därute (Tema serien 1966) eller Steg i natten (Fredborgs 1946) , eller som den heter på originalspråk It walks by night, av John Dickson Carr publicerades 1930 och är den första romanen med Henri Bencolin som huvudperson. (Han hade skrivit fem noveller om Henri Bencolin på 20-talet.)


M Henri Bencolin, rannsakningsdomare och chef för polisen i Paris beskrivs i början av boken (1966) såhär:

"Till att börja med (och det har andra hållit med mig om ) fick man ett intryck av sympati och aktning. Man kände att man kunde berätta vad som helst för honom, hur dumt det än lät, och att varken skulle bli förvånad eller få lust att skratta åt en. Sedan studerade man hans ansikte som han höll vänt lite åt sidan - de tunga, halvt slutna ögonlocken, samtidigt granskande, gäckande och fördragsamma under de krökta ögonbrynen, och den mörkt beslöjade blicken i själva ögonen. Han hade en smal örnnäsa, omgiven av djupa fåror som fortsatte förbi munnen. Ett svagt leende förlorade sig i enliren mustasch och ett spetsigt svart skägg - det svarta håret som var benat i mitten och tvinnat uppåt som horn började bli grått."

Fredborg 1946

Liksom John Dickson Carrs två andra detektiver, Sir Henry Merrivale och Dr Gideon Fell,  framstår han som något excentrisk men har en helt egen stil.

Handlingen berättas av Jeff Marle som trots att han berättar, är väldigt osynlig i boken. Det framgår att han, liksom hans far är god vän med Bencolin och att Bencolin mer eller mindre bett honom komma till Paris för ett pågående fall. Jeff Marle är inte till någon större hjälp utan det känns mer som om Bencolin behöver någon att spegla sig i, att visa upp sig för. Jeff Marle är förstås också full av beundran och beskriver Bencolins lösning av fallet som "ett mästerverk av analytiskt resonemang".

Originalutgåvan

Jag känner mig lite kluven, å ena sidan tyckte jag att den bitvis var ganska tråkig och lite trögläst men å andra sidan så innehåller den en hel del som tilltalar mig och som gjorde att jag ändå liksom kapitulerade till sist.




Förutom att handlingen utspelar sig i Paris finns det en sorts likhet med Fred Vargas böcker om kommissarie Adamsberg i det att det är en ganska surrealistisk, makaber och otäck historia med en del till synes mystiska inslag.  Redan från första början får vi höra talas om en varulv...Det finns tydliga referenser till Edgar Allan Poe och hans sällsamma historier, och sånt är ju alltid roligt. Även Alice i Underlandet spelar en liten roll.

Paris. Hertigen av Savigny svävar i livsfara. Vackra kvinnor. Spektakulärt mord i slutet rum. Regn och storm. Fuktdrypande källare. En iskall hand...

   

M Bencolin - illustration av Bertil Bull Hedlund 

Faktiskt var det så att jag nästan var tvungen att börja om från början när jag kommit till slutet för då fick tidigare antydningar och till synes oväsentliga påpekanden sin förklaring.

På många sätt tycker jag nog att utgåvan från 1946 är bättre. Jag tycker översättningen är bättre och sen har den ju helt oemotståndliga illustrationer.  Nedan finns innehållsförteckningarna så får ni en liten bild av skillnaderna.


Någon går därute får ändå bara D D D eftersom den inte känns riktigt färdig på något vis. Den är ju också den första publicerade romanen av John Dickson Carr.

1966

1946

Nog är "I de dunkla gemaken" roligare än "I de mörka rummen" och
"Ett rendez-vous med maskarna" bättre än "Möte med maskarna"?

Den första illustrationen i 1946 års utgåva sätter också liksom tonen rätt.

1946